Höjd eller sänkt skatt för höginkomsttagare — vad händer med intäkterna?

Med 2026 års parametrar (kommunalskatt 32,38 %, statlig 20 %, arbetsgivaravgift 31,42 %, konsumtionsskatter ~22 % av nettoinkomsten) ger modellen 71,7 % räknat på arbetskraftskostnaden. Samma metod och ungefär samma tal som i Lundbergs IFN-studie. Siffran förutsätter dock att man räknar arbetsgivaravgiften över pensionstaket som ren skatt och inkluderar moms — det är analytiskt korrekt men inte okontroversiellt.

Saez formel τ* = 1/(1 + a·e) ger exakt dessa värden med Pareto-parameter a ≈ 3,0 (57,1 % respektive 40,0 %). Med Lundbergs skattning a = 3,12 blir de 56,2 % och 39,1 %. Observera att Sveriges höga a (tunn topp i inkomstfördelningen) är halva förklaringen — i USA, med a ≈ 1,6, vore τ* betydligt högre vid samma elasticitet.

I modellen stämmer det under artikelns egna antaganden: redan vid e ≈ 0,12 blir en höjning med 5 procentenheter över 67 000 kr/mån ett nollsummespel för statskassan, och vid e = 0,25 förlorar den pengar. Men slutsatsen vilar på två länkar som var för sig kan ifrågasättas: (1) att beteendet svarar på hela 72-procentskilen, trots att elasticiteterna typiskt är skattade mot enbart inkomstskatten, och (2) att hela inkomstminskningen är en verklig förlust — en betydande del av responsen i litteraturen är inkomstomvandling till kapitalinkomst, som beskattas med 30 % och alltså delvis återvinns. Båda invändningarna sänker den effektiva elasticiteten. Sätt reglaget för konsumtionsskatter och avgifter till 0: då krävs e ≈ 0,5 för att höjningen ska bli förlustaffär.

Ordvalet är korrekt men gör tungt arbete. Statiskt kostar en sänkning med 10 procentenheter över brytpunkten drygt 30 mdkr/år. I modellens breda variant är den självfinansierad vid e ≳ 0,15 — men med smal skattedefinition krävs e ≳ 0,5, dvs. den övre kanten av forskningsspannet. Finansdepartementets och Konjunkturinstitutets konventionella beräkningar räknar med betydligt lägre självfinansieringsgrader (ofta 30–70 % för denna typ av reform, inte över 100 %). Ett rimligt osäkerhetsintervall är alltså allt från −25 till +20 mdkr/år.

Kedjan är: sänkt skatt → högre beskattningsbar inkomst → högre intäkter → mer välfärd → gynnar låginkomsttagare. Varje länk är osäker: intäktsökningen kräver hög elasticitet och bred skattedefinition; att ökade intäkter faktiskt går till välfärd är ett politiskt val, inte en mekanism; och de långsiktiga responserna (utbildning, karriärval) som motiverar hög elasticitet tar decennier att realiseras medan intäktsbortfallet kommer år ett. Omvänt gäller samma logik för S-förslagets risker. Artikeln redovisar detta som ett ”möjligt dilemma” — det är en ärlig beskrivning, men läsaren bör veta att intäktsmaximering inte är samma sak som välfärdsmaximering: Saez-ramverket säger inget om hur samhället bör värdera en krona hos olika grupper.