Segern för det röd-gröna laget var egentligen inte mycket att hurra för. Tre mandat. Drygt femtiotusen röster. Den sortens vinst som redan dagen efter smakar oavgjort, oavsett hur många tårtor som bars in genom dörrarna på Sveavägen.
Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta riksdagsval sedan den allmänna rösträtten infördes. Det är ingen bagatell som viftas bort i förbifarten. Ett oppositionsparti som efter fyra år av Tidöstyre landar på tjugoåtta procent har skäl att ägna sig åt självrannsakan, i stället för att nöja sig med att räkneövningen nätt och jämnt gick över strecket. Att Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet plockade upp det som Socialdemokraterna tappade gör inte partiet starkare. Det gör bara tabellen snyggare.
Och tabellen är ju just vad den är. De fyra partierna utanför Tidöblocket har visserligen tre mandats övertag i kammaren, men det rör sig inte om en gemensam kraft. Det är fyra partier som under lång tid framför allt har definierats av vad de inte kan tänka sig. Centerpartiet tänker inte sitta i regering med Vänsterpartiet. Vänsterpartiet tänker inte vara någon dörrmatta. Miljöpartiet har sina hjärtefrågor, Socialdemokraterna sina. Den konstellationen väntar inte på att födas; det är helt enkelt fyra skilda viljor som av slumpen landade på samma sida om 175-strecket.
Regeringsbildningen kommer därför att dra ut på tiden. Med tanke på det skakiga omvärldsläget är det irriterande, tidvis rentav slösaktigt. Men det är ingen systemkris. En mogen demokrati klarar en expeditionsministär i ett par månader. Statsapparaten rullar vidare. Budgeten finns där. Myndigheterna öppnar dörrarna på morgonen. Det som väntar är i stället en höst fylld av talmansrundor, presskonferenser där ingen säger någonting alls, och journalister som till slut tvingas skriva om kanelbullarna på förhandlingsbordet för att ha något att fylla sändningarna med. Det är tröttsamt. Det är också exakt så det går till.
Redan hörs de vanliga rösterna. Samma ledarsidor – till stor del desamma som i åratal odlade drömmen om en bred mitt, den mitt som väljarna nu uttryckligen vände ryggen – ropar på en storkoalition ”för landets bästa”. Det vore att bota soten med pesten.
Tyskland har både den politiska kulturen och den historiska vanan för just den sortens uppgörelser. Facit är knappast uppbyggligt. Val efter val har de partier man till varje pris velat hålla borta växt sig starkare, inte mindre, och de har vuxit just därför att de stora mittenpartierna suddade ut skillnaderna och lämnade missnöjet utan en tydlig adress. Att vifta med ord som extremister biter inte när väljarna drar sig dit ändå. Samma mekanismer finns här hemma, även om partinamnen är andra.
Samma kör hävdade en gång att Tidöavtalet enbart skulle göda Sverigedemokraterna på de andra regeringspartiernas bekostnad. Det blev tvärtom. SD backade för första gången i ett riksdagsval. Moderaterna klev förbi. Liberalerna och Kristdemokraterna hängde kvar. Tesen att samarbete med Sverigedemokraterna per automatik stärker partiet visade sig vara precis det den lät som: en skrivbordstes.
Sverige befinner sig i ett allvarligt säkerhetsläge. Det är inte samma sak som krig. Skulle det sistnämnda bli verklighet förändras förutsättningarna över en natt, och med dem sannolikt också väljarnas tålamod med den parlamentariska cirkusen. Då kan en samlingsregering bli både rimlig och nödvändig. Men fram till dess är uppdraget ett annat: att svälja den splittring som väljarna faktiskt röstade fram, och ur den få ut så mycket politiskt styre som det bara går.
Det betyder inte att man ska sitta med händerna i famnen. Det betyder att partierna, efter den oundvikliga teatern, måste söka sig till de konstellationer de faktiskt kan leva med och driva igenom den politik som går att få igenom. En S-ledd regering som Centerpartiet kan släppa fram utan att behöva svälja Vänsterpartiet. Sakuppgörelser över blockgränserna när det krisar. En opposition som slutar låtsas som att tre mandat är ett fribrev för vad som helst.
Det är varken vackert eller storslaget. Men det är inte heller omöjligt. Det är bara svensk parlamentarism, sådan den ser ut när väljarna vägrar göra det enkelt för någon.
/Staffan Scherloff