Satirisk essä om valfläsk
När sensommaren drar sin lite fuktiga, halvtrötta filt över landet och valsedlarna börjar dyka upp i butikernas entréer som om de vore någon sorts säsongsfrukt, vaknar en välbekant naturkraft. Det är inte höststormarna som mullrar i fjärran, utan partiernas vallöften som börjar droppa över barnfamiljerna — först som en lätt duggregn, sedan som ett ösregn som ingen riktigt bett om.
Plötsligt ska barnbidraget höjas, matmomsen halveras, fritidsavgifter skrotas och “lovpengar” delas ut som om statskassan vore en generös släkting som fått för sig att alla problem kan lösas med en swish. Det är en ritual lika förutsägbar som surströmmingspremiären och det där eviga gnället på inskolningstider. Man kan nästan ställa klockan efter den.
Men varför är det just småbarnsföräldrarna — dessa människor som lever med överfulla matkassar, blöjpaket som aldrig tar slut och en tidsbrist som skulle få en schweizisk urmakare att kasta in handduken — som alltid verkar dra vinstlotten när demokratimaskinen växlar upp vart fjärde år?
Svaret är brutalt enkelt, nästan pinsamt: väljarkåren. Barnfamiljen är den heliga graalen för varje strateg som vill åt makten. Här finns en massiv klump av människor mitt i livet, med ett skvalpande underskott av både tid och pengar. Det är bolån, vab-dagar, fotbollsträningar, tandställningar och elräkningar som ska pressas, jämkas och trollas ihop. När partierna riktar sina utspel mot den här gruppen skjuter de inte med klenkaliber — de siktar på en väljararmé där varje hundralapp märks direkt i köket. En skattesänkning för ensamstående utan barn försvinner i byråkratin, men några hundralappar till per unge? Det är valfläsk som smakar vardag, och det vet de.
Men det handlar om mer än matematik. Under de senaste decennierna har barnfamiljen förvandlats till själva sinnebilden för det skötsamma samhället. Den förälder som klockan sju på morgonen navigerar cykelkarusellen mot förskolan — med hjälmen på sniskan och en unge som skriker efter sin gosedjurskanin — har blivit politikens sekulära helgon. Att ösa pengar över barnfamiljer är ett sätt att signalera att man ser dem, att man förstår att de bär upp landet. Det är politikens motsvarighet till en klapp på axeln, fast med skattepengar och en smula opportunism.
Det mest fascinerande är hur blockgränserna löses upp i just denna gren av väljarfrieriet. Höger och vänster kan bråka om allt från Nato till plastpåsar, men när barnfamiljen kommer på tal uppstår en nästan rörande enighet. Vänstern vill jämna ut klyftor med riktade bidrag och gratis lovaktiviteter, medan högern vill sänka skatter på arbete och mat för att göra det mer lönsamt att jobba. Metoderna skiljer sig åt, men måltavlan är densamma. Barnfamiljen har blivit den politiska säkerhetsventilen: när väljarna tvekar ska de påminnas om vem som sänker utgifterna för barnvagnen.
Och kanske ligger det också en sorts mänsklig tröst i detta. Politik handlar ofta om abstrakt makroekonomi, geopolitik och institutioner som rör sig med glaciärens hastighet. Det är storheter som den enskilde har svårt att påverka. Men en hundring extra på barnbidraget eller billigare mjölk? Det förstår alla. Genom att fokusera på barnfamiljerna förminskar politiken de svåra samhällsvalen till något överskådligt och hushållsnära. Det är som att byta ut ett komplicerat diagram mot en inköpslista.
När valdagen närmar sig är det lätt att bli cynisk över att pengarna tycks flyttas runt i de egna fickorna efter att staten tagit sitt arvode på vägen. Men bakom kalkylbladen finns ändå en spegling av vad politik ytterst handlar om: kampen om vardagstryggheten. Så länge svenskar med blöjpaket på hallmattan fortsätter att gå till valurnorna, kommer partierna att fortsätta gräva i statskassan för att köpa deras gunst. Det är inte vackert, det är inte alltid logiskt, men det är så demokratin låter när den ekar mot barnkammarväggarna — en blandning av omsorg, opportunism och den eviga jakten på den heliga graalen: den stressade, skuldsatta, röstrika barnfamiljen.