Misstroendet mot valen handlar inte bara om fusk. Det handlar också om ett system som säger en sak och gör en annan. Personvalet infördes för att väljarna skulle få mer att säga till om vilka som hamnar i riksdagen. Krysset ser ut som ett personval. I praktiken väljer man ett parti. När avståndet mellan löfte och utfall blir tillräckligt stort slår det mot tilliten – även hos den som följt varje regel.
Konstruktionen är enkel att beskriva. Först måste partiet ta ett mandat i valkretsen. Först därefter kan personrösterna flytta om ordningen på listan. Och då bara om kandidaten når fem procent av partiets röster i samma valkrets. Under den gränsen räknas kryssen inte. Över den gränsen räknas de bara mot de mandat partiet redan har vunnit.
Det är därför 648 kryss kan slå 5 525.
I Dalarna fick Vänsterpartiet 10 814 röster och ett mandat. Mohamed Abdukardir Ali stod nia på listan och samlade 648 personröster, knappt sex procent av partiets röster i länet. Det räckte för att gå förbi listettan. I ett parti som nätt och jämnt tar ett mandat kan några hundra kryss alltså flytta en hel riksdagsplats.
I Örebro län fick Markus Allard 5 525 personröster. Det är mer än åtta gånger så många. Örebropartiet tog inget mandat. Kryssen följde med ut. Samma logik gäller inne i riksdagspartierna. 2022 fick Miljöpartiets Henrik Blind 922 personröster i Norrbotten, mer än 16 procent av partiets röster i valkretsen. Partiet tog inget mandat där. Kryssen ändrade ingenting.
Det är inte ett fel i räknandet. Det är så lagen är skriven. Precis därför irriterar det. Folk kan räkna. När några hundra kryss räcker i en krets och flera tusen är värdelösa i en annan ser det godtyckligt ut, även om det följer boken.
Valkretsarna finns för att riksdagen inte bara ska spegla partiernas riksandelar utan också landets geografi. En ledamot ska kunna sägas komma någonstans ifrån. Partierna ska kunna sätta olika namn i olika delar av landet. Utan valkretsar skulle hela Sverige vara en lista, och Norrbotten och Gotland skulle slåss om samma toppnamn som Stockholm.
Kartan är gammal. När enkammarriksdagen infördes 1970 övertogs i stort de valkretsar som redan använts till andra kammaren. De byggde på länen, med undantag för de folkrikaste områdena som delades. Antalet valkretsar är 29 sedan 1994. Gränserna står i vallagen. Det är alltså riksdagen som slår fast vilka områden som är valkretsar. Stockholms kommun, Malmö kommun och Göteborgs kommun är egna kretsar. Stockholms, Skåne och Västra Götalands län är utöver det uppdelade. Övriga län är i regel en krets var. Gotland har två fasta mandat. Stockholms län har drygt fyrtio.
Hur många mandat varje krets får är en annan sak. Av riksdagens 349 platser är 310 fasta valkretsmandat. Valmyndigheten räknar ut dem senast den 30 april valåret, efter hur många röstberättigade som bor i kretsen. De resterande 39 är utjämningsmandat. De infördes 1970 för att rätta till den skevhet som uppstår när man räknar krets för krets, så att partiernas totala antal mandat ska följa riksresultatet. Fyraprocentsspärren och tolvprocentsregeln i en enskild krets hör till samma reform.
Det är den här kartan som gör att 648 kryss kan räcka i Dalarna och att 5 525 inte räcker i Örebro. Spärren är densamma överallt: fem procent av partiets röster i kretsen. Men fem procent av ett litet partis röstetal i en medelstor krets är några hundra kryss. Fem procent av ett stort partis röstetal i Stockholm är tusentals. Valkretsen avgör alltså inte bara var mandatet landar. Den avgör vad ett kryss är värt.
I riksdagsvalet 2022 personröstade 22,5 procent av väljarna. I år låg andelen på 24,2 procent. Siffran ger intryck av att personvalet används. Den döljer hur sällan det ändrar vilka som kommer in. Många som klarar femprocentsgränsen står redan så högt på listan att de hade kommit in ändå. Valmyndigheten räknar 81 av 349 ledamöter som invalda på personröster i år. Det betyder att de nådde spärren. Det betyder inte att kryssen petade bort någon. Bara åtta kandidater gick förbi någon som partiet hade placerat högre. 2022 var det två: Camilla Brunsberg i Blekinge med 1 691 kryss och Nadja Awad i Örebro med 804.
Så uppstår dissonansen. Väljaren får höra att den kan välja en person. I praktiken väljer den ett parti, och därefter ett lotteri vars odds styrs av hur stort partiet är i just den valkretsen. Systemet är varken öppet eller slutet. Det är ett mellanting. I det mellanrummet uppstår inte bara märkliga utfall. Där uppstår också känslan av att spelet är riggat, även när det inte är det.
I Finland är personvalet inte ett tillägg. Det är valet. Väljaren skriver ett kandidatnummer på valsedeln. Rösten räknas på personen och samtidigt på partiet. Partierna får mandat efter hur många röster deras kandidater samlat i valkretsen. Vilka personer som tar mandaten avgörs enbart av hur många röster var och en fått. Ingen femprocentsspärr. Ingen partilista som räknas först. Partierna ställer upp namnen, ofta i bokstavsordning, men de kan inte skydda en favorit mot väljarna.
Det är därför jämförelsen är så skarp. I Finland är alla 200 ledamöter personvalda i den meningen att ingen kommer in på en listplacering som väljarna inte har bekräftat. I Sverige kom åtta personer in genom att gå förbi listan i år. Resten hade kommit in ändå. Båda länderna har proportionella val och valkretsar. Skillnaden sitter i vad väljaren tvingas göra, och i vad partiet får behålla.
Priset i Finland är ett annat. Kandidater kampanjar mot partikamrater. Pengar och kändisskap väger tungt. Partidisciplinen blir lösare när mandatet sitter i det egna röstetalet. Det svenska systemet byggdes tvärtom för att hålla kvar partiet som huvudaktör och ge väljaren en ventil. Ventilen öppnar sällan. En ventil som nästan aldrig släpper igenom något slutar uppfattas som en rättighet. Den uppfattas som dekoration.
Själva möjligheten att lämna en särskild personröst står i regeringsformen. Detaljerna – femprocentsgränsen, hur rösterna räknas, när listordningen får vika – står i vallagen. Det är en vanlig lag. Den kan ändras med enkel majoritet. Ingen kvalificerad spärr, ingen tvåomröstning, ingen särskild procedur. Det som krävs är politisk vilja och den vanliga vägen: utredning, remiss, proposition, utskott, beslut.
Att slopa femprocentsgränsen är därför möjligt utan att röra grundlagen. Då skulle den mest kryssade kandidaten gå först, så länge partiet har mandat att fördela. Att låta partiernas listordning alltid gälla är också möjligt så länge möjligheten att personrösta formellt finns kvar. Att ta bort den möjligheten helt kräver däremot ändring av regeringsformen. Att gå åt andra hållet, mot öppna listor av finsk typ, är densamma sorts lagändring som spärren, men med större konsekvenser för både valadministration och partiernas urval.
Alternativen är inte juridiska gåtor. De är politiska val. Antingen avskaffar man det som inte levererar och gör systemet ärligt: partival utan kryssillusion. Eller så tar man bort spärrarna och låter kryssen gälla på riktigt inom de mandat partiet har vunnit. Eller så gör man personvalet till det det utger sig för att vara.
Ett system som lovar mer än det håller göder misstänksamhet. Folk slutar skilja på lagbrott och lagens egen orimlighet. Öppna regler gör det motsatta. De talar om vad som räknas, och så räknas det. I dag fungerar personvalet bäst där det spelar minst roll och sämst där det används mest. Det går att försvara som kompromiss. Det går inte att försvara som förtroendeskapande.