Sverige var länge det land där klassröstningen syntes allra tydligast. Den som stod vid bandet, körde lastbil eller städade kommunens lokaler röstade socialdemokratiskt, den som satt i tjänstemannarummet röstade borgerligt, och den politiska kartan kunde ritas med en enda linje: vänster mot höger, arbete mot kapital. Det var inte bara en statistisk regelbundenhet. Det var själva idén om folkhemmet — att nationen höll ihop just därför att arbetarrörelsen hade lyckats göra den till ett gemensamt rum för klassintressen.
Den idén håller inte längre. Inte därför att klasserna försvunnit, utan därför att de röstar omvänt mot vad läroboken förutsade.
Siffrorna som inte längre går att vifta bort
I SVT:s vallokalsundersökning 1982 röstade 72 procent av de självdefinierade arbetarna på Socialdemokraterna. 2022 var andelen 32 procent (VALU; jfr Eos 2026). Bland LO-medlemmarna, den grupp där bandet mellan fack och parti en gång var närmast organiskt, sjönk S från 50,7 procent 2010 till 41,2 procent 2022 — i Arbetets viktade uträkning 42,4 procent (Arbetet 2022). Sverigedemokraterna gick under samma tid från 5,5 procent av LO-rösterna till 27,5. Bland samtliga arbetare, fackanslutna och andra, stod S och SD 2022 nästan jämsides: 30,7 mot 28,8 (Byggnadsarbetaren 2022).
Vändpunkten syns redan i opinionsmätningarna hösten 2015, när SD för första gången gick om S bland LO-medlemmar. I valet 2018 röstade för första gången sedan 1991 färre än hälften av LO-väljarna socialdemokratiskt. Bland LO-männen 2022 var avståndet ännu mindre: S 37,9, SD 32,5. Kvinnorna höll emot längre. Det är den sortens förskjutning som statsvetare brukar kalla realignment, och den är särskilt skarp just därför att den sker i det land som länge räknades som undantaget.
Samtidigt har vänstern bytt social bas. Vänsterpartiet är störst bland eftergymnasialt utbildade. Miljöpartiet och Liberalerna har de högst utbildade väljarna. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har de lägst utbildade. Utbildning, som under efterkrigstiden försvagades som politisk markör, har sedan millennieskiftet åter blivit en allt tydligare skiljelinje. Stad och land följer samma mönster, och klyftorna är skarpare bland de yngre kohorterna. Det är den svenska varianten av det som Amory Gethin, Clara Martínez-Toledano och Thomas Piketty (2022) beskrivit för västvärlden i stort: en brahminvänster mot en köpmanshöger — högutbildade som röstar vänster, höginkomsttagare som röstar höger — med tillägget att den svenska arbetarklassen inte stannat kvar i mitten utan i betydande utsträckning gått till SD.
Philip Manow har i Spaltungslinien (2026) formulerat saken hårdare. Den avgörande konflikten i dagens Europa går inte längre mellan höger och vänster, utan mellan öppning och slutenhet, mellan dem som ser nationalstaten som en förlegad ram och dem som fortfarande organiserar sina intressen kring den. Resultatet, skriver han, är ett vänsterborgerskap mot en högerarbetarklass. Sverige, som så länge såg ut att motbevisa tesen, är numera ett av de tydligaste beläggen för den.
Två förklaringar som inte utesluter varandra
Den svenska debatten har tenderat att välja sida. Antingen är det materiella villkor som driver omflyttningen, eller så är det värderingar.
Den materiella berättelsen har fått sin mest sammanhållna form i Johan Alfonssons Vad hände med arbetarklassen? (2025). Alfonsson utgår från Walter Korpis maktresursteori (Korpi 1983): arbetarklassens styrka låg aldrig bara i röstsedeln, utan i de kollektiva resurserna — facklig täckning, a-kassa, offentlig sektor, en lönebildning som faktiskt lyfte golvet. De resurserna har urholkats sedan 1990-talet. Offentlig sektor har krympt som andel av ekonomin. Bolagsskatten har sänkts dramatiskt. A-kassans tyngd i statsbudgeten är en bråkdel av vad den var efter 90-talskrisen. Arbetarklassens reallöner har i praktiken stått stilla i tjugo år medan den övre medelklassen dragit ifrån. Bland arbetarkvinnor med kort utbildning har medellivslängden till och med sjunkit. Det är inte en berättelse om tillfällig konjunktur. Det är en berättelse om ett socialt kontrakt som sakta sagts upp.
Katalys har sagt ungefär samma sak med valstatistik (Gerin & Stenberg 2022). 2022 var det högerkonservativa blocket för första gången störst bland arbetarväljarna. För tjugo år sedan räckte Socialdemokraterna ensamma till samma andel. Valanalysen pekar på en strategi som jagat liberala mittenväljare i städerna och samtidigt förlorat mark i den egna basen. Konfrontationen med SD fungerade bland urban medelklass. Den fungerade sämre där arbetare bor.
Den andra förklaringen tar sikte på värderingar. Henrik Oscarsson och Demokratirådet har visat att sambandet mellan yrke och partival försvagats sedan 1950-talet, medan utbildningsdimensionen åter stärkts (Oscarsson m.fl. 2021). Den kulturella skalan — det som i forskningen kallas GAL-TAN, grön-alternativ-libertär mot traditionell-auktoritär-nationalistisk — samvarierar numera tätare med utbildning än den gamla vänster–höger-skalan gör. Invandring, lag och ordning, nationell gemenskap: det är frågor som inte låter sig reduceras till plånboken, och det är i dem SD har sitt grepp. Maria Oskarson och Marie Demker (2015) beskrev mekanismen som dealignment. Bandet mellan arbetarklass och socialdemokrati hade lossnat. Då uppstod ett rum.
Det är frestande att välja. Antingen svek eller kulturkamp. De analyser som håller bäst gör inte det valet. Daniel Oesch och Line Rennwald (2018) har för Västeuropa visat hur det bipolära rummet blivit tripolärt: sociokulturella professioner till vänster, arbetsgivare och chefer till höger, produktions- och servicearbetare till radikalhögern. Oikos, från motsatt håll i den svenska debatten, landar i en liknande syntes (Eos 2026). Den nya arbetarkonservatismen är både ekonomisk otrygghet och känslan av att partiet som en gång bar nationen som gemenskap har släppt den.
Ernest Gellner (1983) såg nationalstaten som den form i vilken industriella klassamhällen kunde hålla samman utan att sprängas. När den formen luckras upp — av globalisering, avindustrialisering, migration, en livsstilsliberal elit som talar ett annat språk — uppfattas det inte som en abstrakt systemförändring. Det uppfattas som att någon brutit ett löfte. Pikettys schema förklarar eliternas nya allianser. Gellner och Alfonsson förklarar varför de som står utanför allianserna reagerar som de gör. Båda behövs.
Den spretiga högern
Här slutar den rena analogin med Manow. Han menar att partier som AfD och Rassemblement National rört sig fördelningspolitiskt vänsterut — höjd a-kassa, försvar av pensioner, välfärd mot invandring. I Sverige är bilden mer motspänstig.
Sverigedemokraterna talar onekligen välfärdschauvinistiskt. Invandring ställs mot välfärd, och nästan samtliga SD-väljare instämmer i att migrationen kostat för stora offentliga resurser (Jylhä, Rydgren & Strimling 2018). Partiet har drivit höjd a-kassa och höjda pensioner. Det är samma mix som syns hos flera europeiska radikalhögerpartier: skattesänkningar och lättnader för småföretag i ena handen, selektiv välfärd i den andra.
Men den ekonomiska tyngdpunkten ligger ändå till höger om mitten. Chapel Hill-undersökningen placerar SD ekonomiskt mellan Socialdemokraterna och de borgerliga, och ytterst till höger på GAL-TAN-skalan (Polk m.fl. 2017; CHES). Institutet för framtidsstudier har visat att SD-väljarna med tiden blivit tydligare ekonomiska högerväljare: tre av fyra vill sänka skatterna, en majoritet tycker att den offentliga sektorn är för stor, och i båda frågorna ligger de numera något till höger om Moderaternas väljare (Jylhä, Rydgren & Strimling 2018). I självplacering kallar sig 73 procent av SD-väljarna höger. Timbros poäng är tråkig men inte orimlig (Timbro 2023): i Tidösamarbetet har SD inte varit ett hinder för borgerlig ekonomisk politik.
Välfärdschauvinismen är alltså verklig som mobiliseringsretorik. Den är inte detsamma som en klassisk vänsteromfördelning. Den som läser in en svensk motsvarighet till Manows "verteilungspolitisch links" i SD:s program får anstränga sig. Partiet är spretigt, inte rött.
Vem som får sitta vid bordet
Det finns en detalj i forskningen som sällan får den plats den förtjänar. Olle Folke och Johanna Rickne (2025a; 2025b) har med registerdata från 1973 till 2018 visat hur arbetarklassen silas bort ju högre upp i politiken man kommer. Ungefär hälften av väljarna, en tredjedel av kommunalkandidaterna, knappt tretton procent av riksdagsledamöterna. Bortfallet förklaras inte av kompetens, ambition eller väljarnas ovilja att personrösta på arbetare. Det är ett klasstak.
Sverigedemokraterna är det parti som har högst andel arbetare bland sina förtroendevalda. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet underrepresenterar sina egna arbetarväljare i ungefär samma utsträckning som Allianspartierna. LO-bakgrund hjälper till kommunala uppdrag, men inte högre upp. Den som vill förstå varför en del arbetare säger att de äntligen blir sedda behöver inte stanna vid sakpolitiken. Representation är också politik. Ett parti som ser ut som de som röstar på det har ett försprång som programtexter inte tar igen.
Det är en pikant poäng, och den skär åt båda håll. Den sociala demokratin byggdes en gång av folk som kom ur samma miljöer som väljarna. När den miljön tunnas ut i partiorganisationen blir det lättare för ett annat parti att träda in som ombud.
Vad som återstår
Sverige är inte längre undantaget. Jens Rydgren och Sara van der Meiden (2019) konstaterade det redan när SD tagit sig över tioprocentsstrecket. Det som återstår att avgöra är hur långt realigneringen går. Tröskeln är enkel: den dag SD går om S bland LO-medlemmar i ett riksdagsval, på det sätt Danmark redan sett, är den nordiska särvägen avslutad också i väljartermer. SCB:s partisympatiundersökning i maj 2026 visade S fortfarande större nationellt (33,9 procent mot SD:s 18,3), och SD hade backat jämfört med valet 2022 (SCB 2026). Det förändrar inte riktningen i klassdata från 2010-talet och framåt. Det påminner bara om att väljare kan vända om, och att ingenting i den här sortens förskjutningar är mekaniskt.
Två saker bör hållas isär. Den ena är empirin. Klassröstningen har försvagats, utbildningsröstningen har stärkts, SD är i väljartermer ett arbetarparti, vänstern har blivit mer högutbildad och urban. Det går att mäta. Den andra är tolkningen. Den som bara ser svek missar att invandring, trygghet och nationell tillhörighet är egna konfliktlinjer, inte epifenomen till lönestatistiken. Den som bara ser värderingar missar att värderingarna grott i en vardag där arbetsmarknaden delats, försäkringarna tunnats ut och avståndet till dem som talar för en har vuxit.
Manow har rätt i konturen. Nationalstaten är inte längre den självklara nivån där intressen organiseras, och partierna som en gång bar den nivån har släppt delar av sin gamla bas. Han har sämre belägg för att den svenska radikalhögern därför skulle ha blivit ett vänsterparti i fördelningsfrågor. Den har blivit något annat: ett nationellt, auktoritärt och ekonomiskt spretigt parti som samlar dem som inte längre känner sig hemma i vare sig brahminernas vänster eller köpmännens höger.
Det är inte slutet på klasspolitiken. Det är klasspolitik på en annan axel.
/Staffan Scherloff
Litteratur
Alfonsson, Johan (2025). Vad hände med arbetarklassen? Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige. Lund: Arkiv förlag / Katalys. Förord av Göran Therborn.
Arbetet (2022). ”Valu: S behåller LO-väljarna”. 11–14 september 2022. https://arbetet.se/2022/09/11/valu-s-behaller-lo-valjarna/
Byggnadsarbetaren (2022). ”Så röstade LO-väljarna”. 12 september 2022.
Eos, Carl (2026). Arbetarkonservatism. Stockholm: Oikos / arbetarklass.se.
Folke, Olle & Rickne, Johanna (2025a). ”The Class Ceiling in Politics”. American Political Science Review.
Folke, Olle & Rickne, Johanna (2025b). Klasstaket i svensk politik. SNS Analys 109. Stockholm: SNS.
Gellner, Ernest (1983). Nations and Nationalism. Oxford: Blackwell.
Gerin, Enna & Stenberg, Lina (2022). Defensivt spel på högerns planhalva. Stockholm: Katalys.
Gethin, Amory, Martínez-Toledano, Clara & Piketty, Thomas (2022). ”Brahmin Left Versus Merchant Right: Changing Political Cleavages in 21 Western Democracies, 1948–2020”. The Quarterly Journal of Economics 137(1): 1–48. https://doi.org/10.1093/qje/qjab036
Holmberg, Sören, Näsman, Per, Oscarsson, Henrik Ekengren & Pettersson, Mikael (2022). VALU 2022. SVT:s vallokalsundersökning. Stockholm/Göteborg: Sveriges Television / Göteborgs universitet.
Jylhä, Kirsti, Rydgren, Jens & Strimling, Pontus (2018). Sverigedemokraternas väljare. Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? Forskningsrapport 2018:2. Stockholm: Institutet för framtidsstudier.
Korpi, Walter (1983). The Democratic Class Struggle. London: Routledge & Kegan Paul.
Manow, Philip (2026). Spaltungslinien. Europas Parteiensysteme und die Dekonsolidierung des Nationalstaats. München: C.H. Beck / Edition Mercator.
Oesch, Daniel & Rennwald, Line (2018). ”Electoral competition in Europe’s new tripolar political space: Class voting for the left, centre-right and radical right”. European Journal of Political Research 57(4): 783–807. https://doi.org/10.1111/1475-6765.12259
Oscarsson, Henrik m.fl. (2021). Demokratirådets rapport. Stockholm: SNS Förlag.
Oskarson, Maria & Demker, Marie (2015). ”Room for Realignment: The Working-Class Sympathy for Sweden Democrats”. Government and Opposition 50(4): 629–651. https://doi.org/10.1017/gov.2014.41
Polk, Jonathan m.fl. (2017). Chapel Hill Expert Survey (CHES). Chapel Hill: University of North Carolina.
Rydgren, Jens & van der Meiden, Sara (2019). ”The radical right and the end of Swedish exceptionalism”. European Political Science 18: 439–455. https://doi.org/10.1057/s41304-018-0159-6
Salo, Sanna & Rydgren, Jens (2021). The Battle Over Working-Class Voters: How Social Democracy has Responded to the Populist Radical Right in the Nordic Countries. London: Routledge.
SCB (2026). Partisympatiundersökningen maj 2026. ME0201. Örebro: Statistiska centralbyrån.
Timbro (2023). ”Skyll inte vänsterpolitik på SD”. Stockholm: Timbro.