Vem betalar för Sveriges upprustning?

Trovärdigheten i finansieringen av försvaret och Ukraina-stödet – ett generationsperspektiv

När finansminister Elisabeth Svantesson den 19 juni 2025 presenterade den blocköverskridande uppgörelsen om försvaret avslutade hon pressträffen med en formulering som var tänkt att stänga debatten: »För att tala klarspråk gör vi det här för att våra barn och barnbarn inte ska behöva lära sig tala ryska.« ¹ Meningen bar ett moraliskt argument. Den bar också en förskjutning. Frågan som blev hängande var inte om Sverige ska rusta, utan hur finansieringen ska fördelas mellan generationer – och vem som ska fatta beslutet om vad som måste försakas.

Sverige har råd att rusta. Det är inte det som står på spel. Det som står på spel är att ett permanent åtagande finansieras som om det vore en tillfällig investering. Regeringen säger: vi lånar nu och finansierar senare. Finanspolitiska rådet säger: ni väljer att inte finansiera nu. ^{5 6}

Dagens politiker lånar därmed och skjuter en del av finansieringsbeslutet till morgondagens skattebetalare. Det som förs över är inte främst en ränteräkning. Det är framtida reformutrymme. Ukrainastödet ligger dessutom utanför det tak som partierna enades om. Två utgifter, motiverade av samma säkerhetspolitiska situation, behandlas olika i modellen.

Samtidigt visar opinionsmätningarna en spricka som sällan diskuteras i riksdagen. De yngsta svenskarna har rekordhögt förtroende för Försvarsmakten. De är också minst avvisande till att skära i försvarsanslagen, har lägst personlig försvarsvilja och oroar sig alltmer för den egna privatekonomin. Vi vet alltså ganska mycket om vad unga tycker om försvaret. Vi vet betydligt mindre om vad de tycker att försvaret ska kosta dem.

Från bottennotering till rekordanslag

Sveriges omslag är historiskt. Efter decennier av nedrustning låg de militära utgifterna, mätt enligt Natos definition, kring en procent av BNP åren 2016–2018. Annekteringen av Krim 2014 vände kurvan sakta, den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 rev upp den, och tvåprocentsmålet nåddes 2024. Senast försvaret låg över den nivån var 1996.

I budgeten för 2026 uppgår anslagen till det militära försvaret till 175 miljarder kronor. Det är 26,6 miljarder mer än året innan, en ökning på 18 procent på ett enda år, och motsvarar 2,8 procent av BNP. ³ Från 2028 räknar regeringen med 3,1 procent. Ambitionen är att nå 3,5 procent redan 2030 – fem år före den tidsgräns Nato satte vid toppmötet i Haag i juni 2025, där alliansen dessutom enades om ett samlat mål på 5 procent av BNP till 2035: 3,5 procent militärt och 1,5 procent till bredare säkerhet.

Statens utgifter för försvar och krisberedskap har fördubblats jämfört med 2020. Bara mellan 2024 och 2025 steg de med 30,7 miljarder. Det är inte en tillfällig puckel i en konjunktur. Det är ett nytt golv.

Trehundra miljarder i lån – och ett löfte om balans 2035

Den 19 juni 2025 stod samtliga åtta riksdagspartier bakom finansieringsmodellen. ² Lånefinansieringen får maximalt leda till en ökad skuldsättning på 300 miljarder kronor fram till 2035. Högst 50 miljarder av det får gå till civilt försvar: fysisk infrastruktur och lager av livsmedel, läkemedel och drivmedel. Skuldankaret ligger kvar på 35 procent av BNP. Det finansiella sparandet ska vara tillbaka i balans senast 2035. Senast 2030 ska en ny säkerhetspolitisk bedömning och en plan för återgången läggas fram.

Ukrainastödet räknas inte in i taket. Försvarsutgifterna omfattas av en låneram. Ukrainastödet ligger utanför den.

Regeringen och Sverigedemokraterna beskrev upplägget som att den största delen av finansieringen initialt sker via lån, för att sedan successivt övergå till balans från 2035. Svantesson formulerade kärnan själv: avvikelsen är tillfällig men utgifterna är permanenta. Därför, sade hon, måste finansieringen fasas in steg för steg. Överskottsmålet föreslås ersättas av ett balansmål från 2027.

Siffrorna bakom orden är redan i rörelse. Vid utgången av 2024 var statsskulden 1 151 miljarder kronor, 18 procent av BNP. Riksgälden räknade med 1 244 miljarder 2025 och 1 633 miljarder 2027. Skuldkvoten går från 19 till 23 procent. Maastrichtskulden växer från ungefär 34–35 procent mot 39 procent av BNP – nära den övre kanten av skuldankaret, men fortfarande låg i en internationell jämförelse. I maj 2026 prognostiserade Riksgälden underskott på 196 miljarder 2026 och 208 miljarder 2027, drivet av försvarsutgifter, skattesänkningar och konjunktur. ⁴

Det är inte en svensk skuldkris. Just därför blir rådets invändning skarpare än ett påstående om att notan automatiskt skickas till barnen. En högre skuld blir en real börda först i den mån räntor, tillväxt, inflation och framtida skattebas gör den till det – och i den mån den tränger undan annat. Det som redan nu är konkret är något annat: att finansieringsbeslutet skjuts fram, och att framtida regeringar berövas reformutrymme. ⁶

Det är den sista detaljen som gör modellens trovärdighet skör. Samtidigt som försvarsutgifterna lyfts ur den vanliga prövningen sänks skatter. Finanspolitiska rådet formulerade det 2026 utan omsvep: det är anmärkningsvärt att regeringen motiverar avvikelsen från saldomålet med ökade försvarsutgifter och samtidigt sänker inkomstskatten med ett liknande belopp. Att låta de ökade försvarsutgifterna ligga utanför saldomålet är enligt rådet inte en nödvändighet utan ett politiskt val. Rådet konstaterade dessutom att en satsning i storleksordningen 3–4 procent av BNP ryms inom det vanliga budgetutrymmet utan lån. ^{5 6}

Hur Ukraina-notan faktiskt har betalats

Sedan februari 2022 har Sverige lämnat militärt stöd till Ukraina värt cirka 128 miljarder kronor, enligt Regeringskansliet efter paketet den 28 maj 2026. Räknas civilt stöd in landar totalsumman på cirka 157 miljarder den 19 augusti 2026. ⁷ Det gör Sverige till en av de tyngsta givarna i förhållande till ekonomins storlek. Kielinstitutet har noterat att Nordeuropa 2025 stod för ungefär en tredjedel av Europas militära stöd, trots bara åtta procent av givarnas samlade BNP. ⁸

Hur det har finansierats är mindre synligt än beloppen. Under 2022–2024 skedde merparten som donationer av materiel Försvarsmakten kunde avvara. Stridsfordon 90, stridsvagn 122, Archerpjäser, luftvärn. Notan kom inte samma år. Den kom som återanskaffning, utdragen över flera budgetar. Finanspolitiska rådets underlag 2025 räknade med att omkring 23,4 miljarder av det militära stödet låg på den ordinarie försvarsbudgeten just som återanskaffning. Gåvan var politiskt omedelbar. Kostnaden var bokföringsmässigt fördröjd.

Den mekaniken har ändrats. Regeringen beskriver själv stödet som en kombination av donationer av befintlig materiel, utbildning och pengar för nyanskaffning. Det är inte längre huvudsakligen fråga om att avstå från materiel som redan finns i förråd. En växande del finansierar nyproduktion och nyanskaffning, via anslag 1:14 inom utgiftsområde 6. Ukraina-ramen, som först låg på 75 miljarder för 2024–2026, höjdes under 2025 och sattes sedan till 40 miljarder kronor om året för 2026 och 2027. Därtill kommer civilt bistånd på minst 10 miljarder om året 2026–2027 och 10,5 miljarder 2028 – till stor del omfördelat inom en biståndsbudget som samtidigt krymper, från 56 till 53 miljarder.

Paketen har vuxit i både volym och karaktär. Bara under 2025 och 2026 ryms paket på omkring 13,5, 16 och 9,2 miljarder, och i maj 2026 det dittills största: cirka 25,2 miljarder, bland annat Gripen-systemet. Sverige har finansierat 44 Archerpjäser.

Det märkliga är konstruktionen. Försvaret får en låneram på högst 300 miljarder och ett datum då balans ska vara återställd. Ukrainastödet – 40 miljarder militärt om året 2026 och 2027, plus civilt stöd – ligger utanför den ramen. Två räkningar, samma krig, två regelböcker. Också det är ett val om när reformutrymmet ska tas i anspråk.

På EU-nivå försökte Sverige driva ett reparationslån byggt på frysta ryska tillgångar – omkring 210 miljarder euro totalt, varav cirka 185 miljarder hos Euroclear i Bryssel. Förslaget föll vid toppmötet i december 2025 efter belgiskt motstånd och invändningar från ECB. I stället enades EU-ledarna om att låna 90 miljarder euro på kapitalmarknaden för Ukrainas finansiering 2026–2027. Också där skjuts en del av räkningen framåt, den här gången gemensamt.

Vakthundarna mot regeringen

Den skarpaste kritiken kommer inte från oppositionen. Den kommer från institutioner som är satta att vakta just finansieringens trovärdighet.

Permanenta utgiftsökningar bör inte lånefinansieras. Det medför att kommande generationer får betala både för att vi nu inte förmår prioritera och för sitt eget försvar.

— Finanspolitiska rådet, Svensk finanspolitik 2025 ⁵

I 2026 års rapport skärptes tonen. Den expansiva budgeten och överenskommelsen om att lånefinansiera permanent högre försvarsutgifter fram till 2034 berövar kommande regeringar reformutrymme och lägger större börda på framtida generationer. Rådet kallade det bristande respekt för ramverkets principer. ⁶

Det är den meningen som bär mer än räntan. Den framtida generationen kan få betala på tre sätt. För det första genom skuld: högre räntebetalningar, om ränteläget och skuldkvoten gör dem kännbar. För det andra genom skatt: framtida höjningar för att finansiera utgifter som inte längre får ligga utanför saldomålet. För det tredje genom alternativkostnad: mindre utrymme för vård, utbildning, pensioner, infrastruktur och andra reformer. Det tredje är den egentliga generationsöverföringen. Barnen får inte bara en skuld. De får leva med de politiska prioriteringar som dagens generation binder upp.

Riksrevisionen har varnat för samma sak med andra ord. En ordning där utgifter hanteras utanför sedvanlig budgetprövning riskerar att undergräva disciplinen och kan på sikt leda till en ohållbar statsskuld. ⁹ Konjunkturinstitutet är mer tekniskt men inte mjukare: den permanenta ökningen måste till slut finansieras med högre skatter eller lägre andra utgifter. Lån duger bara för den initiala puckeln. I en modellsimulering antog KI att konsolideringen sker till hälften genom höjda skatter på arbetsinkomster och till hälften genom minskade transfereringar till hushållen. ¹⁰

TCO har sagt det utan omvägar: politiken har tagit smitvägen via lån och skjutit finansieringen på framtiden. ¹¹

På andra sidan står argumentet om den låga skulden. Sverige kommer in i upprustningen med ett av Europas starkaste statsfinansiella utgångslägen. Riksgälden bedömer att skuldkvoten förblir internationellt låg även när den stiger. Näringslivsekonomerna Daniel Waldenström vid IFN och Sven-Olov Daunfeldt vid Svenskt Näringsliv har försvarat att börja med lån, men avvisat skattehöjningar som tillväxthämmande. Tesen är att tillväxten, inte skattesatsen, ska bära de permanenta utgifterna. ¹²

Akademikerförbundet SSR har gått åt andra hållet och förespråkat en beredskapsskatt, med hänvisning till en Verian/Kantar-mätning som visade stöd för en tillfällig höjning som inte tränger undan välfärden. Timbro, i rapporten Tänk om i försvarspolitiken från januari 2026, är tvärtom kritiskt till själva lånen: försvar i fredstid är ett permanent åtagande och ska inte behöva lånefinansieras. Samtidigt avvisar tankesmedjan skattehöjningar och pekar på omprioriteringar i den stora offentliga sektorn. ¹³ Också där syns alltså samma spricka som i den bredare debatten – inte om upprustningen i sig, utan om vad som ska ge vika.

Oppositionen, Socialdemokraterna i spetsen, har kritiserat regeringen för att ta investeringar i anspråk utan att förankra dem i den breda överenskommelsen. Samtidigt stod i stort sett alla partier bakom själva lånen. Striden handlar mindre om huruvida Sverige ska rusta än om vad som ska ge vika: välfärden, skatten eller löftet om att skulden är tillfällig.

Generationssprickan som inte syns i anslagen

SOM-undersökningen 2024, analyserad av Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén, ritar upp en bild som är lätt att missförstå. De yngsta, 16–29 år, har högst förtroende för försvaret av alla åldersgrupper. Förtroendebalansen ligger på +62. Sjuttio procent av dem uppger stort förtroende. Det är en markant uppgång på ett år. ¹⁴

Samma grupp är minst avvisande till att minska försvarsutgifterna. Balansmåttet är −28, mot −41 bland dem över 65. De har också lägst förtroende för Nato: +28 mot +44 hos de äldsta. Forskarna själva pekar på tolkningen: ungas höga förtroende speglar troligen att försvaret upplevs som viktigt, inte att de vill flytta pengar dit från annat.

Försvarsviljan pekar åt samma håll. FOI har under flera år visat att unga vuxna har lägre personlig beredskap att försvara landet. Myndigheten för psykologiskt försvars Opinioner 2025 visade att andelen som kan tänka sig att försvara Sverige med risk för eget liv sjönk från 69 procent 2024 till 65 procent 2025. Det är främst unga och kvinnor som avstår. Uppsala-professorn Sten Widmalm beskrev den totala försvarsviljan hösten 2024 som omkring 53 procent, med den största klyftan mellan könen. ¹⁵

Ukraina-stödet är en annan sak. En Novus-mätning för TV4 i januari 2025 visade att unga, 18–34 år, och särskilt unga kvinnor (85 procent) tillhör de mest stödjande. Samtidigt visade Indikator/Ekot i december 2024 att äldre är mer benägna att skicka vapen, medan unga i högre grad kan acceptera land mot fred. Bilderna går inte rent ihop. Stödet i princip är starkt. Villkoren är mjukare. ¹⁶

Ovanpå det ligger den ekonomiska oron. Ungdomsbarometerns generationsrapport 2025 visade att 44 procent av 15–24-åringarna uppger privatekonomin som en stor källa till oro, upp från 37 procent. Systemförtroendet sjunker i samma kohort. ¹⁷

Inget av detta är bevis för att unga motsätter sig att betala för försvaret. Det är indikatorer på ett kunskapsgap. Vi vet ganska mycket om vad unga tycker om försvaret. Vi vet betydligt mindre om vad de tycker att försvaret ska kosta dem. Det saknas en svensk, åldersuppdelad mätning av viljan att betala skatt eller acceptera högre skuld just för försvaret och Ukraina. Politiken fattar ändå beslut som belastar just den gruppen utan att ha frågat den rakt på sak.

Andra länder, andra val

Sverige har valt en finansieringsmodell. Andra har valt annorlunda. Tyskland byggde 2022 ett Sondervermögen på 100 miljarder euro för Bundeswehr, lyft ur skuldbromsen, och följde 2025 upp med undantag för försvarsutgifter över en procent av BNP plus en infrastrukturfond på 500 miljarder euro. I januari 2026 utsåg juryn i Marburg Sondervermögen till Unwort des Jahres 2025, med motiveringen att ordet döljer nyupplåning. ¹⁸

I närområdet är tempot högre. Danmark inrättade en accelerationsfond. Finland siktar på 3 procent av BNP till 2029. Litauen låg på 4 procent 2025. Kielinstitutet räknar Baltikum och Norden som de främsta Ukraina-givarna relativt ekonomins storlek.

Finland utmärker sig på den punkt där den svenska opinionsbilden är svagast: ungas personliga uppoffringsvilja. En undersökning från E2 Tutkimus i november 2025 visade att 78 procent av finländska 18–30-åringar är beredda att försvara landet. ¹⁹ Siffran säger inte att svenskar är fegare. Den säger att den svenska kombinationen – högt institutionsförtroende, lägre uppoffringsvilja, växande plånboksoro – inte är någon naturlag i Norden.

Tre vägar framåt

Det som följer är en bedömning, inte ett facit.

Ett första scenario är att tillväxten bär. Om ekonomin återhämtar sig kan en del av de permanenta försvarsutgifterna finansieras ur det växande budgetutrymmet. Konjunkturinstitutet har uppskattat drygt 30 miljarder om året 2026–2029. Bördan på unga blir då måttlig och mest indirekt: något högre skattekvot, långsammare utbyggnad av annat. Det är regeringens bästa fall. Det är också det mest optimistiska. Både KI och Swedbank har pekat på att utrymmet är osäkert.

Ett andra scenario är att lån inte längre kan användas och att balansmålet samtidigt ska upprätthållas. Då måste finansieringen tas fram genom skatt, omprioritering eller bådadera. Det är då reformutrymmet blir synligt som en konkret fördelning. Dagens unga blir morgondagens skattebetalare eller mottagare av en offentlig sektor där andra utgifter har fått lämna plats.

Ett tredje scenario är att skulden biter sig fast. Om säkerhetsläget kräver fortsatt höga utgifter och balans inte nås 2035 blir den högre skuldnivån det nya normala. Räntekostnader och ett mindre reformutrymme tränger då ut annat på 2030- och 2040-talen. Det är inte osannolikt om kriget och hotbilden består.

Trösklarna som skulle ändra den här bedömningen är ganska konkreta. Om kommande SOM- eller MPF-mätningar visar att unga ökar sin vilja att skära i försvaret, eller om en beredskapsskatt införs och mäts i opinionen, måste tesen om skör ungdomsacceptans skrivas om. Om Riksgäldens skuldkvot planar ut väl under skuldankarets övre gräns stärks däremot regeringens argument om att lånen är hanterbara.

Vad som faktiskt står på spel

Sverige rustar av ett skäl som är svårt att avfärda. Ryssland för krig i Europa. Nato har höjt ribban. Ett land som nyss gick med i alliansen kan inte stå med ett försvar dimensionerat för en annan tid. Den politiska enigheten kring det är en styrka. Den är också en frestelse. När alla är överens om målet blir det lättare att skjuta finansieringen ur sikte.

Trovärdigheten i modellen hänger inte på om 300 miljarder är en stor eller liten skuld i ett land med låg statsskuld. Den hänger på om utgifterna verkligen är tillfälliga i den mening finansieringen kräver. De är det inte. Ammunition, personal, övning, underhåll och Ukrainastöd är löpande kostnader. Lån kan köpa tid för inköp. De kan inte betala drift, och de kan inte ersätta ett beslut om vilket reformutrymme som ska ges upp.

För Ukraina är mekaniken redan synlig. Först togs materielen ur förråd. Sedan kom återanskaffningen. Nu finansieras en växande del som nyanskaffning. Civilinsatsen tas ur en krympande biståndsbudget. EU-lånet på 90 miljarder euro är ytterligare en förskjutning. Den svenska skattebetalaren möter kostnaden utspridd, fördröjd och delvis omlärd som något annat än den gåva den var när den beslutades.

Dagens unga är den grupp som både har störst anledning att vilja ha ett fungerande försvar – de ska leva längst med konsekvenserna av ett misslyckande – och minst uppmätt vilja att prioritera det med pengar eller personlig risk. Det är inte hyckleri så mycket som en varningssignal. Förtroende är inte betalningsvilja. Stöd till Ukraina i en enkät är inte detsamma som att acceptera högre skatt på lön eller en tunnare välfärd om tio år.

Det är också därför kunskapsgapet om ungas betalningsvilja inte är en akademisk randanmärkning. När åtta partier enas om att låna till permanenta utgifter fattas ett beslut som de som ska bära den framtida fördelningen i liten utsträckning har varit med och vägt. Det är ett legitimitetsproblem redan nu: den generation som får leva längst med prioriteringen har gett sitt stöd i princip, men inte till den konkreta fördelningen mellan skatt, välfärd och skuld. Det är också en politisk risk. En beredskapsskatt som uppfattas som en löneskatt, eller en välfärdsåtstramning som slår mot just bostad, utbildning och barnomsorg, kan vända dagens höga försvarsförtroende till motstånd – inte mot Rysslandshotet, utan mot den som sköt finansieringsbeslutet framför sig.

Svantesson har rätt i att barnen inte ska behöva lära sig ryska. Finanspolitiska rådet har rätt i att barnen inte heller ska behöva betala två gånger. Så länge de två meningarna inte möts i en konkret finansiering – skatt, besparing eller en tillväxt som faktiskt materialiseras – är det inte barnen som fått räkningen förklarad. Den har bara blivit uppskjuten.

Om de unga är villiga att betala vet vi inte. Vi vet att de inte har tillfrågats på det sättet. Och vi vet att den finansieringsmodell som nu valts gör frågan till deras.

---

Källor

Anmärkningar

• Vissa belopp, särskilt totalt Ukrainastöd och enskilda paket, varierar mellan källor beroende på om civilt stöd, utfäst kontra levererat och marknadsvärde ingår.
• Skuld-, budget- och BNP-siffror från Riksgälden och KI är prognoser, inte utfall.
• Åldersuppdelad data om just betalningsvilja för försvar och Ukraina saknas i stort sett; slutsatserna om ungas ekonomiska acceptans bygger på indirekta indikatorer.
• Nato-definitionen av försvarsutgifter är bredare än de svenska anslagen 1:1–1:13 inom utgiftsområde 6, vilket förklarar att procenttalen kan skilja sig mellan redovisningar.