Litteraturstudie. Läget per september 2026.
Undervattenskablarna som bär mer än 95 procent av den interkontinentala datatrafiken, och som enligt Nato möjliggör finansiella transaktioner i storleksordningen tio biljoner dollar om dagen, har på några år gått från teknisk bakgrund till säkerhetspolitisk huvudfråga. Nord Stream-sabotaget 2022, de upprepade kabelbrotten i Östersjön 2024 och den brittisk-norska operationen i Nordatlanten våren 2026 har gjort havsbottnen till en arena där underrättelse, gråzon och potentiellt sabotage möts.
I den arenan återkommer ett namn som länge var nästan okänt utanför en smal krets av ubåtsanalytiker: GUGI, Главное управление глубоководных исследований, Huvuddirektoratet för djuphavsforskning. Organisationen är också känd som militärenhet 40056. Den lyder direkt under det ryska försvarsministeriet, inte under flottans vanliga kommandokedja, och förfogar över världens största flotta av hemliga, kärnkraftsdrivna djuphavsubåtar samt en grupp så kallade oceanografiska forskningsfartyg.
Nästan allt som kan sägas om GUGI vilar på öppna källor. Ryska myndigheter bekräftar sällan, och när de gör det är det oftast för att avfärda. Det som följer är därför en genomgång av vad den samlade OSINT-litteraturen – tankesmedjor, oberoende ubåtsanalytiker, grävande journalistik och officiella västliga uttalanden – faktiskt håller för belagt, vad som är informerad bedömning och var osäkerheten är som störst.
Historia och organisation
GUGI har sina rötter i det kalla krigets kapprustning under havsytan. De flesta analytiska källor, däribland RUSI, daterar grundandet till 1965 inom den sovjetiska marinen och den nuvarande direktoratsstatusen till 1975. Svenska Wikipedia noterar att året är osäkert: 1963 (som militärenhet 90802), 1965 och 1976 har alla nämnts. Högkvarteret ligger i Sankt Petersburg-området, kring Peterhof. Militärenhet 45707, den 10:e hydronautavdelningen, skapades i Peterhof i oktober 1976. Den operativa basen är Olenja Guba på Kolahalvön, nära Murmansk.
Den organisatoriska poängen som RUSI, särskilt Sidharth Kaushal, återkommer till är att GUGI inte är en flottdel. Flottan ställer upp med folk – den 29:e särskilda ubåtsdivisionen i Olenja Guba – och med plattformar. Uppdragsplanering och kontroll ligger hos försvarsministeriet och GRU. Kaushal sammanfattar det som att rysk havsbottenkrigföring är en underrättelsefunktion, inte en marin sådan: även om flottan spelar en nyckelroll operativt är det MoD och GRU som styr i organisatorisk mening.
Hydronauterna i den 10:e avdelningen rapporterar direkt till försvarsministern. Under sovjettiden krävdes officersgrad, fem års ubåtstjänst och en utbildning som liknats vid kosmonauternas. Lönerna var, och är enligt tillgängliga uppgifter, avsevärt högre än i den vanliga tjänsten. RUSI har återgett en siffra på 600 000 rubel i månaden 2012, ungefär 20 000 dollar då. Joakim von Braun vid Frivärld skrev 2022 att GUGI ligger utanför den egentliga krigsmakten och har ett stort mått av självständighet, och att organisationen blev känd först mer än fyrtio år efter starten, delvis genom en intern facklig konflikt.
Den bilden – en liten, dyr, politiskt skyddad specialorganisation med egen logik – är den som den öppna litteraturen i stort sett sluter upp bakom.
Uppdrag och förmågor
Litteraturen är samstämmig om ett dubbelt uppdrag: underrättelseinhämtning i fred och förberedelser för sabotage i kris eller krig. På listan står kartläggning av havsbotten, avlyssning och i förlängningen kapning av undervattenskablar, utplacering och underhåll av Rysslands egna sensornät, bärgning av egna och andras objekt samt, vid konflikt, angrepp mot kritisk undervattensinfrastruktur. Verksamheten beskrivs kunna nå djup ner mot 6 000 meter.
Det egna sensornätet går under namnet Harmony, på ryska Garmoniya, ibland kallat RUSOSUS i analogi med det amerikanska SOSUS. Systemet ska i realtid spåra Natos ubåtar i Arktis, från Murmanskområdet österut mot Novaja Zemlja och norrut mot Frans Josefs land. Delar av nätet beskrivs som drivna av små kärnreaktorer eller autonoma turbingeneratorer på botten. Barents Observer, globalsecurity.org och RUSI har alla skrivit om Harmony; precisionsnivån i de öppna beskrivningarna varierar, och den operativa täckningen är omstridd.
Kablarnas strategiska tyngd är däremot inte omstridd. CSIS beskrev dem redan 2020 som osynliga och livsviktiga. TeleGeography och branschkällor räknar med att mer än 99 procent av den interkontinentala trafiken går i fiber på havsbotten. Det är den sårbarheten GUGI är byggd för att utnyttja – och, spegelvänt, för att skydda på rysk sida.
En viktig nyans hos Kaushal är att GUGI:s spjutspetsförmågor är fåtaliga. Losharik-klassen, de bemannade djupfarkosterna och de specialiserade hydronauterna binds upp av många uppgifter samtidigt: underhåll av Harmony, övervakning av de arktiska bastionerna, sökning efter utländska avlyssningsdon. RUSI och Irregular Warfare Initiative har därför beskrivit ett troligt skifte mot obemannade system och mot civila eller halvcivila fartyg som mer skalbart sabotageverktyg. Det är den linjen som gör gränsen mot skuggflottan analytiskt intressant – och lätt att trampa snett i.
Plattformar och fartyg
Losharik (AS-31, tidigare AS-12, projekt 10831) är den plattform som mest kommit att stå för GUGI i den västliga debatten. Det är en kärnkraftsdriven djupdykare med titanhölje i sju sammanlänkade sfäriska sektioner, byggd för att fördela trycket på extrema djup. Offentliga uppgifter om maxdjupet går isär, från omkring 2 500 meter upp mot 6 000. Farkosten har manipulatorarmar för arbete på botten.
Den 1 juli 2019 bröt brand ut i batterisektionen. Fjorton besättningsmän dog av rökförgiftning, enligt det ryska försvarsministeriet. Bland de omkomna fanns, enligt Barents Observer, två dubbelt dekorerade Rysslands hjältar, sju kaptener av första rangen och tre av andra rangen. Kreml betecknade uppdraget som statshemlighet. Reparationen, inklusive byte av reaktorbränsle, tog nästan fem år. TASS rapporterade sjöprov för 2024–2025. Om och när båten är tillbaka i full tjänst är en av de trösklar som skulle ändra hotbedömningen.
Belgorod (K-329, projekt 09852) är en ombyggd Oscar II, 184 meter lång och därmed världens längsta ubåt. Den sjösattes 2019 och togs i tjänst den 8 juli 2022. Rollen är dubbel: moderfartyg för djuphavsfarkoster av Losharik-typ och bärare av upp till sex Poseidon-kärnvapentorpeder. Besättningen kommer från flottan, uppdraget från GUGI.
BS-64 Podmoskovye, en ombyggd Delfin-klass (Delta IV), har varit operativt moderfartyg sedan 2017. Äldre djupfarkoster av Paltus- och X-Ray-klass nämns fortfarande i den analytiska litteraturen som komplement så länge Losharik är borta eller bunden.
På ytan är Jantar (projekt 22010) det mest fotograferade fartyget. Det sjösattes 2012, togs i tjänst 2015 och byggdes vid Jantar-varvet i Kaliningrad. Officiellt är det ett oceanografiskt forskningsfartyg. Det brittiska försvarsministeriet har beskrivit det som ett redskap för underrättelseinhämtning och kartläggning av undervattenskablar. Ombord finns bemannade farkoster av typ Rus och Konsul, med räckvidd ner mot 6 000 meter, samt fjärrstyrda farkoster. USNI Proceedings kallade i april 2026 Jantar för “drottningen av gråzonen”.
Runt Jantar finns en växande familj: Jevgenij Gorigledzjan, som Yle knutit direkt till GUGI; Viceamiral Burilitjev (projekt 22011), sjösatt i juli 2025; samt Akademik Ageyev, Akademik Aleksandrov och andra fartyg för sensorutläggning. Det ryska försvarsministeriet har dessutom talat om en ny djupfarkost, Sergej Bavilin (projekt 18200), med påstådd räckvidd mot 11 000 meter. Det är en siffra som bör behandlas som rysk uppgift, inte som belagd prestanda.
Incidenter och misstänkta operationer
Spåret i öppna källor är fragmentariskt men inte tomt.
2015 spårade amerikanska medier, bland annat CNN, Jantar längs USA:s östkust i närheten av transatlantiska kablar. 2019 kom Losharik-branden. 2021 låg Jantar stilla nära kablar utanför Irland, dokumenterat av H.I. Sutton och Naval News.
2023–2024 kom det nordiska public service-samarbetet Skuggkriget (SVT/Uppdrag granskning, NRK, DR, Yle, delvis med Dossier Center). NRK gick igenom miljontals AIS-positioner och pekade ut 50 ryska fartyg med avvikande rörelsemönster i nordiska vatten; SVT återfann 27 av dem i svenska vatten. I en senare fas kartlade Yle och Danwatch 72 fartyg under mer än 400 resor och noterade att fartyg vid minst 54 tillfällen rört sig i krypfart i de åtta ländernas ekonomiska zoner. James Appathurai vid Nato beskrev programmet för belgiska VRT som extremt välfinansierat och mycket kapabelt, och som spionage under täckmantel av forskning.
2024 visade SVT, tillsammans med tyska NDR, att undervattensrobotar av typen Saab Seaeye Falcon hamnat i det ryska avlyssningsnätverket Harmony. Enligt uppgifterna var GUGI slutmottagare. Saab har uppgett att försäljningarna skedde enligt då gällande exportregler och att all support avslutades 2018.
I november 2024 och januari 2025 uppträdde Jantar åter i brittiska vatten. Försvarsminister John Healey ändrade insatsreglerna och lät en brittisk ubåt gå upp till ytan i närheten av fartyget, som avskräckning.
I april 2026 gick Storbritannien och Norge ut med att de under mer än en månad följt en operation där en Akula-ubåt agerade avledning för två GUGI-specialubåtar nära kritisk infrastruktur i norra Atlanten. Healey riktade sig direkt till Putin: vi ser er, vi ser er verksamhet över våra kablar och rörledningar. Den ryska ambassaden i London tillbakavisade anklagelserna.
I september 2026 publicerade Reuters, med stöd av två anonyma västliga tjänstemän, att operationen i själva verket ägt rum nära Svalbard och att GUGI övat utplacering av ett hemligt vapen avsett att slå ut kritiska undervattenskablar utan att lämna fingeravtryck. Inga kablar skadades. De två fiberkablarna mellan Svalbard och norska fastlandet är vardera omkring 1 400 kilometer långa och når ner mot 2 700 meters djup. De betjänar SvalSat, en av världens största satellitmarkstationer och en nod i Nasa:s Near Space Network. Enligt Reuters deltog även amerikanska styrkor, en uppgift som inte hade lämnats i april. Norges försvarsminister Tore Sandvik sade att de allierade sänt ett tydligt budskap och att varje försök mot kritisk infrastruktur kommer att upptäckas och mötas med konsekvenser. Rysslands försvarsministerium svarade inte.
Det här är den punkt där källäget är som mest känsligt. Reuters-artikeln vilar på anonyma källor. Den tekniska beskrivningen av vapnet saknas medvetet. Det som kan sägas med säkerhet är att London, Oslo och Washington valt att gå ut med att de sett en GUGI-övning mot kablar – och att Moskva inte bemött sakpåståendet.
En distinktion som litteraturen återkommer till, och som medier ofta tappar bort, är den mellan GUGI:s djuphavsförmåga och de grunda kabelbrotten i Östersjön: Nord Stream i september 2022, Estlink 2 och C-Lion1 i december 2024 och flera liknande händelser. De senare har i huvudsak kopplats till ankarsläpning från civila fartyg i skuggflottan, till exempel tankfartyget Eagle S och lastfartyget Yi Peng 3, inte till Losharik eller Jantar. Att blanda ihop de två är den vanligaste analytiska missen i bevakningen.
Geopolitisk betydelse
GUGI:s värde för Moskva ligger mindre i antalet skrov än i kombinationen av djup, tystnad och attributionsproblem. En operation på flera tusen meters djup, utförd av en kärnkraftsdriven miniubåt med manipulatorarmar, är svår att följa i realtid och ännu svårare att bevisa i efterhand. Det är därför Kaushal och andra betonar att förmågan är optimerad just för underrättelse och potentiellt sabotage där spårning och reparation är som mest komplicerade.
Samtidigt är arsenalen smal. Ett fåtal plattformar kan inte vara överallt. Harmony ska underhållas, de arktiska bastionerna bevakas, utländska sensorer letas upp. Den flaskhalsen är ett av skälen till att den ryska sidans verktygslåda mot undervattensinfrastruktur tycks breddas: obemannade farkoster, civil täckmantel, ankarsläpning. GUGI förblir spetsen. Skuggflottan är volymen.
För Sverige och Norden är båda relevanta, men på olika sätt. Östersjön är grund. Där är det ankarsläp, AIS-avstängning och “forskningsfartyg” i krypfart som syns i AIS-data och i Skuggkriget. Nordatlanten och Barents hav är GUGI:s egentliga hemmafält. Svalbard-kablarna, SvalSat och de arktiska sensornäten ligger i den geografin. Ett svenskt perspektiv som bara talar om Östersjökablar missar halva bilden. Ett som bara talar om Losharik missar den andra.
FOI har ingen fristående rapport om GUGI eller skyddet av undervattenskablar. Närmast ligger Jonas Kjelléns analyser av den ryska Östersjömarinen och av rysk militär tänkesätt. Det är en genuin lucka i den svenska forskningsbasen, inte bara en parentes.
Internationella och nordiska svar
Nato inrättade 2024 ett maritimt centrum för skydd av kritisk undervattensinfrastruktur, NMCSCUI, vid MARCOM i Northwood under generallöjtnant Hans-Werner Wiermann. Efter kabelbrotten kring årsskiftet 2024/25 sjösatte alliansen Baltic Sentry den 14 januari 2025, tillkännagivet av generalsekreterare Mark Rutte i Helsingfors. Det är en multidomänaktivitet med fregatter, sjöövervakningsflyg och marina drönare, ledd av JFC Brunssum tillsammans med MARCOM och NMCSCUI.
Storbritannien har tagit fram stödfartyget RFA Proteus, tidigare norskt, just för den här typen av uppdrag. Både USA och Storbritannien har sanktionerat GUGI. I april 2026 och åter i september samma år har London och Oslo valt att offentliggöra operationer som tidigare skulle ha stannat i underrättelsekanalerna. Det är i sig ett doktrinskifte: avskräckning genom synlighet, mot en motståndare vars hela poäng är att inte synas.
På nordisk sida har Sverige bidragit med Visbykorvetter till skyddsinsatser i Östersjön, bland annat via Joint Expeditionary Force. Kustbevakningen har pekats ut som nationell operativ kontaktpunkt mot Nato för övervakning av undervattensinfrastruktur. Det är rimliga steg. De räcker inte mot en aktör som opererar på djup där korvetter och AIS-analys inte når.
Slutsats
Den samlade öppna litteraturen tecknar GUGI som ett reellt och växande hot mot västlig kritisk undervattensinfrastruktur, samtidigt som hotet är svårt att avskräcka. Organisationen är liten, dyr och hemlig. Den lyder inte under flottan. Den kan arbeta på djup där attribution i praktiken blir politik, inte bevis. Nato har svarat med institutioner och närvaro – Baltic Sentry, Northwood-centret, brittiska ytuppträdanden mot Jantar, den gemensamma operationen vid Svalbard. Det förändrar kalkylen. Det tar inte bort attributionsproblemet.
Tre saker skulle tvinga fram en skarpare bedömning än den som kan göras i september 2026. Att Losharik återgår i full operativ tjänst. Att ytterligare Poseidon-bärare, till exempel Khabarovsk, levereras och binds till samma uppdragskedja. Att ett kabelbrott entydigt kan knytas till en GUGI-plattform, till skillnad från skuggflottans ankare. Tills dess är den ärliga slutsatsen den som källorna faktiskt bär: GUGI kartlägger, övar och visar sig. Sabotaget på djupet är förberett. Det är ännu inte belagt som utfört.
Osäkerheten ska inte förskönas. Mycket vilar på anonyma västliga tjänstemän, på AIS-tolkning och på ett litet antal specialiserade analytiker, främst H.I. Sutton och Sidharth Kaushal. Ryska primärkällor är tunna. Den som skriver vidare om ämnet gör klokt i att hålla den distinktionen synlig – mellan det som är sett, det som är slutet och det som bara låter som om det vore samma sak.
/Staffan Scherloff